När min dotter skulle komma till världen gick inte allt som det skulle. Det var en tvillingförlossning, vilket alltid är lite mer komplicerat. Jag var "relativt" lugn, är dock inte överförtjust i sprutor och liknade. Dessutom hade personalen upplyst mig om att det skulle vara dubbelt av allt, två barnmorskor och två läkare. Dagen den 19 maj kändes det som vanligt men vid tretiden blev jag lite trött och lade mig för att vila.
Klockan halv sex vaknade jag och hade jätteont i magen. Vi ringde till sjukhuset och det var bara att komma, då var det redan tät mellan värkarna.
Det var en halvtimmes bilresa men min man var orolig och körde, ja inte riktigt laglydigt.
Väl framme visade det sig vara tre förlossningar samtidigt, ett het tips född inte barn ett baby boom år. De försökte mäta Ctg kurvan men jag hade nu så kraftiga värkar att de flyttade mig till ett annat rum, sedan gick de ut och vi var helt själva. VAD VAR DEN DUBBLA PERSONALEN.?
Värkarna ökade i styrka, så min man gick ut och hämtade barnmorskan. -Oj då sa hon, nu flyttar vi över dig i gynstolen. Jag ville ligga kvar i sängen nästan skrek jag, men det fick jag inte.
De krånglade och hade sig när de skulle hjälpa mig flytta över och jag hann inte sätta rumpan på gynstolen förrän min dotter flög ut, med navelsträngen hårt runt halsen.
Hon var inte vid liv, och nu började de hända saker. Läkare och sköterskor kom och tog henne, gissa om man var orolig, men nu skulle jag krysta ut barn nummer två. Det var dock en välmående gosse.
De lyckades efter nio minuter få liv i henne och en stor ambulans från Jönköping skickades ner till Värnamo, ombord var en läkare och en sjuksköterska samt en kuvös.
Morgonen efter skickades jag och min son upp till Jönköping i en ambulans, min man kom efter i bil.
När vi kom in och fick se vår lilla dotter ligga med massa slangar och grejer, trodde jag mitt hjärta skulle brista. En läkare kom och kallade in oss till samtal, han sa att han tyvärr inte kunde säga hur utgången skulle bli. Hon hade haft vissa kramper, närmaste dygnet skulle visa hur det gick.
Mot alla odds klarade sig min lilla flicka bra och lyckan var totalt när jag fick ta ur henne ur kuvösen för amning.
När vi sedan efter två veckor fick åka hem då grät jag av lycka, för jag hade en flicka på ett och halvt år som saknade sin mamma också.
Kämpande var inte slut där, det följde en jobbig tid hemma, lillflickan skrek mycket. Enda gången hon var lugn var när hon låg på pappas bröst.
Jag märkte ganska snart att hon inte gjorde som sin tvillingbror, som mamma märker man sådant, fast på BVC sa de att man inte kunde jämföra så.
Vid 8 månaders ålder fick vi komma till barnläkare i Jönköping, där konstaterades att Hanna hade Cerebral Pares, alltså CP. Så var hjulen i rullning, läkarbesök, sjukgymnast, träning och även sjukdomar. Hon fick lunginflammation så vi låg inlagda i en vecka, hon hade svårt när hon var sjuk.
Jag försökte behandla henne som mina andra barn och inte pjoska för mycket och vid 16 månaders ålder tog hon sina första staplande steg.
Vi märkte efter ett tag att hon behövde skenor för att gå bättre, så då blev det besök till ortopedtekniska.
När hon började skolan fick vi kämpa jättemycket för att hon skulle få assistent, sådant tror man är helt givet men icke.
Hon började ganska snart märka att hon inte var som andra, vilket ibland gjorde henne förtvivlad. Men stigande ålder blev det svårare och hon märkte vad andra kunde men inte hon.
Det skaffades en trehjuling så hon kunde cykla till skolan i mellanstadiet, men hon gillade aldrig det.
-Jag vill cykla på en vanlig cykel sa hon. Förslaget om en operation kom och massa läkarbesök och tester senare blev det klubbat. Operation gjordes i Jönköping och var väldigt omfattande.
Efter det blev rullstol ett tag och så fick hon börja träna på nytt igen. Men vill den damen något så kan hon och envisheten har hjälpt henne långt.
När grundskolan var över blev det gymnasium, men tyvärr klarade hon inte riktigt av alla ämnen där. Ja jag kan göra historian ännu längre och berätta om hur hon underkändes på praktikplatsen pga. att hon inte kunde bära en bricka.
Hon blev också underkänd i gymnastik för hon inte kunde simma men då blev jag rosenrasande och klagade, pratade med rektorn. Till slut blev hon godkänd.
Svenskan klarade hon med lite hjälp av en underbar lärare och pysparagrafen, Kan ni den?
PysparagrafenNu går hon sedan ett år tillbaka på Folkhögskola, då kan man söka aktivitetsersättning när man har ett handikapp och inte klarat de gymnasiala kärnämnena. Idag kom svaret;
Så nu är CP skada inte ett funktionshinder längre,,,grrrrrr..Ja jag blir så ledsen..
