Ni som följer mig på Instagram eller Facebook kanske redan vet, men här kommer en lite längre version.
Förra sommaren var jag väldigt, väldigt sjuk, hade hög feber, hög sänka och lung-och hjärtsäcksinflammation. Så det blev sjukhusvistelse i nästan 2 veckor. Efter någon månad fick jag också ansiktsförlamning, ett tag på sjukhus IGEN. Efter det blev det en massa kontroller, min medicinläkare trodde jag hade SLE.
Min reumatolog håller inte med, jag har gått på kontroller hos henne och äter nu en underhållsdos cortison.
MEN mina värden är inte okej så hon ville jag skulle göra muskelbiopsi. Jag fick tid i Värnamo idag klockan 10.30.
Jag hade knappt hunnit sätta mig förrän en läkare ropade mitt namn och sedan sprang han iväg snabbare än blixten. Han tog inte i hand, han väntade inte på mig,
Jag som har blod och sprutfobi samt läkarskräck kan inte bli bemött så, då slår det helt bakut för mig.
Så jag sa till honom att jag kan inte göra det här, jag är livrädd, läkaren bara tittade på mig.
Då kom en sköterska och pratade med mig och sedan ytterligare en men läkaren rusade iväg.
Han hade ingen förståelse alls, det hör till saken att jag ringt innan och talat om att jag har läkarskräck.
Sköterskorna försökte på bästa sätt att övertala mig att göra det och vi bestämde att jag skulle få en annan läkare och att en av dem skulle vara med.
När jag varit hemma ett tag ringer en annan sköterska och vill veta om jag tänker göra det annars får
de skicka tillbaka remissen. Hon var inte alls lika trevlig eller förstående.
Jag funderar på att skita i allt, sluta är cortisonet, så får man väl se vart det leder.
Men samtidigt vill man veta, varför man är så trött jämt, har ont i ögonen och just för tillfället har jag ont i fingrarna och fötterna.
