När hans dotter Amy - läkare, mamma och hustru - plötsligt kollapsar och dör av ett oväntat hjärtfel, lämnar Roger Rosenblatt och hans fru Ginny sitt hem på Long Island för att flytta in hos svärsonen Harris och deras tre barnbarn: sexåriga Jessica, fyraåriga Sammy och ettåringen James, eller Bubbies som han kallas.
Långt efter åren med blöjor, läxor och skolpjäser får Roger och Ginny - Boppo och Mimi - åter bekanta sig med småbarnsvärlden med godnattsagor, lekkamrater, kvartsamtal och nonstop-frågande. Tyngda av Amys död försöker de ändå gå vidare, de rekonstruerar familjen och stöttar varandra. Och framför allt så guidar de tre livliga, alerta och godhjärtade barn genom den enorma sorg, förvirring och smärta som deras mors död innebär. Förundrad över svärsonens styrka och hustruns envishet, sköter Roger varje dag "det enda hushållsgöromål jag bemästrat", nämligen att rosta frukostens bröd på exakt det sätt som varje barn vill ha det.
Med kvickhet, stort hjärta och precision skalar Roger Rosenblatt av lager efter lager av denna personliga förlust, och skapar både ett hyllningsporträtt till dottern och familjens kärlek för varandra.
Dagen då Amy dog, sa Harris till Ginny och Roger:
"Det är omöjligt."
Rogers historia berättar hur en familj - genom sin kärlek till varandra - gör det omöjliga möjligt. Kopierat från Bokus
Detta är en liten tunn bok på bara 126 sidor, ändå tyckte jag den var lite seg emellanåt. Den var väldigt fint skriven med kärlek och värme och i tillbakablickarna om Amy, dottern, trillar det en tår då och då. Men ändå tycker jag den är småseg, jag vet inte om det är för den är så amerikansk. Eller också kan det vara att Amy är så höjd till skyarna, hon var så fantastisk, det är väl fint egentligen att man som förälder tycker så. Det är också oerhört många personer att hålla koll på, dessutom har flera smeknamn. BETYG 3
